I fredags förra veckan började dagen med att Sheila vägrade äta, okej tänkte jag först men sedan när hon lät Fenna äta av hennes mat så förstod jag något var fel.

Istället för att försöka få i henne mat tog jag ute henne för att kissa, det blev tvärstop i dörrhålet, Sheila ville inte gå och gick iväg och la sig bakom soffan. Det var då jag förstod att något var fel, ringde mamma som bad mig ta temp och känna igenom henne mitt i all panik, jag var så otroligt orolig för henne.

 

För första gången fick hon panik när jag försökte ta tempen och efter många om och men fick jag tillslut till det och det visade sig att hon hade normal temp. Jag började då känna igenom henne med mjuka rörelser över ryggen, rektion längst hela ryggen. När jag försökte klämma på henne försiktigt tog hon ett rejält tag i min hand, det var då jag förstod att något var riktigt fel, ringde tillbaka till mamma som ringde Strömsholm där vi fick en tid lite senare på eftermiddagen.

 

Under dagen ville Sheila inget och vägrade gå, hon ville inte att man skulle ta på henne och hon var väldigt orolig då hon antagligen inte kunde hitta ett bra sätt att ligga på, hon pep även och tyckte allt var så otroligt jobbigt.

 

När vi väl var påväg till Strömsholm pratade jag och mamma i bilen, vi båda visste att det var mycket troligt att det var ett diskbråck.... igen.... alltså blir det Sheilas 4,e så vi vet hur hon beter sig när hon har det och dessa symtom hon hade visade tydliga tecken på att det var det.

 

På Strömsholm gjorde vi inte så mycket förutom att prata om Sheilas hälsotillstånd samt att veterinären kände igenom henne noga där hon höll med mig att hon reagerade starkt när man tog på hennes rygg, veterinären trodde precis som vi att det var ett diskbråck med tanke på hennes bakgrundshistoria.

Vi fick då som förslag att göra en kontraströntgen, vi svarade då ja eftersom vi ändå ville ha det på "svart å vitt" att så här står det till med Sheilas rygg.

Vi valde att ta med henne hem med väntan på att få en tid för röntgen, med smärtstillande såklart så fick hon åka hem och vänta på en tid som passade.

 

Under de dagarna vi hade henne hemma på smärtstillande blev hon en helt annan hund, hon lekte med Fenna, hon böjade äta och dricka igen efter 2 dagar och hon var såå otroligt glad!

Så här glad har hon inte varit sedan i vintras vilket fick mig att inse hur ont hon måste ha haft det under en längre tid.

 

Under de dagar vi väntade på svar för en tid för en kontraströntgen bestämde vi oss att Sheila skulle få slippa ha ont och skulle få somna in.

Under en längre tid har hon varit väldigt "off", hon har varit där bland oss med inte "med", hon har inte velat något och hennes prommenader blev kortare och kortare då hon inte orkade. Sheila har i hela sitt liv varit aktiv hon hon blev väldigt deppig över att hon inte orkade trots att hon verkligen ville med oss andra.

 

När vi tog beslutet var jag så otroligt ledsen, att behöva ta bort sin bästa vän är otroligt jobbigt och jag kände mig så otroligt dum som hade bestämt mig att min bästa vän, hunden som verkligen har gjort allt för mig ska få somna in.

Jag velade många gånger om det var rätt beslut vi tog, hon var ju så glad under de sista dagarna vi hade henne. Men sedan fick jag påminna mig själv att det var inte hon, eller jo det var hon men på smärtstillande. Jag fick åter igen påminna mig själv att Sheila har 4 diskbråck och något är fel på hennes rygg, något som vi inte kan ändra på.

 

Vi ringde Strömsholm i måndags och sa hur det låg till, att vi hade bestämt oss att få låta henne få somna in. Där fick jag svaret från veterinären att det var ett klokt beslut med tanke på hennes rygg, veterinären sa även att även om vi valde att ha kvar henne är det förmodligen en tidsfråga innan hon får ett diskbråck igen då hon fick två nu ganska tätt in på.

 

I tisdags åkte vi till Strömsholm, Sheila stod snällt och väntade vid bilen för att jag skulle kunna lyfta in henne, bilen är det bästa hon visste och detta skulle  bli hennes sista åktur. Hela vägen dit var det knäppttyst i bilen, men där bak låg en nöjd Sheila som fick åka i sin kära bil.

 

De som tog emot oss på Strömsholm var så otroligt gulliga och berömde mig framförallt för det otroligt jobbiga beslutet jag har tagit, att det var rätt för Sheila trots att jag kände mig som skit bokstavligen.

Sheila viftade snällt på svansen men jag tror hon visste att något skulle hände då hon smått blev lite osöker där inne, när sprutorna togs lade sig Sheila ned på golvet och tittade på mig.

Det hela gick så fort, när veterinären sa att hennes lilla godhjärtade hjärta hade stannat brast jag i gråt, det går inte att beskriva alla känslor som kom, allt kom som en explosion för mig.

Jag klappade min älskade vän, kramade henne och satt med henne hela tiden tills hon var borta, borta för alltid.