Tror det var i onsdags jag skrev ett mejl (eller mera sagt Corinne) till Mush B.A.R.F, ett tack för att de finns. För dem som inte vet var Corinne sjuk väldigt läne, faktiskt i ca 1,5 år utan att någon hittade felet trots att vi besökte specialister på olika områden.

Corinnes historia är ganska tråkig, eller mera sagt sorlig men som slutat som en solskenshistoria. En dag blev Corinne sjuk och det gick snabbt, väldigt snabbt, första symotmen var att hon började fälla en massa som sedan blev kala fläckar till blodiga sår, såklart kontaktar man veterinär och får besöka hudspecialist.

Förutom håravfall hade Corinne ingen ork längre och huvudet var inte heller med, Corinne hade fått ganska häftigt temperament och Sheila och hon rök ihop ett X antal gånger utan någon direkt anledning. Min snälla Corinne börjde även hugga mig när vi tränade, kunde vara vad som helst så vi la av med att träna helt då jag insåg att hon faktiskt inte mår bra och att träna huvudet var inte opitmalt då heller.

 

Men tillbaka till Corinnes hudproblem....

Både jag, mamma och veterinär gissade oss fram på flera saker det kunde vara men det mest troliga var Vaskulit, för er som inte vet vad Vaskulit är kan ni googla det, väldigt intressant att läsa om.

Proven visade dock att inget var fel på henne och det var absolut inte vaskulit, det enda man kunde hitta var förhöjda värden av vita blodkroppar vilket ska tas på allvar hos vinthundar (har jag nu för mig men det var ett tag sedan jag läste om vinthundens kropp) men vi skickades i alla fall hem och vi skulle testa en medicin på Corinne för att se om hon blev bättre då, vi visste inte vad vi behandlade om det funkade men vi körde bara på och lyssnade på veterinären dum som man var då.

 

Corinne blev bättre med medecinen och vi började smått träna igen någon månad efter påbörjad behandling, men nu började jag märka när vi tränade att hon var helt borta i huvudet och blicken var tom, det var som om hon inte var där så jag beslöt att vi väntar ett tag till...

 

Corinne blev sämre igen och hon RASADE ned i vikt, Corinne som väger normalt fall 18kg fullmusklad och ca 16kg som normalt tränad vägade nu ynka 12kg, det är väldigt mycket på en hund. Ryggkotor stack ut och varje revben stack ut, hon såg verkligen ut som ett benrangel vilket hon i normalt fall inte är, vi har alltid fått beröm för Corinnes form, just för att hon inte ser äckligt smal ut som många Whippets kan göra ibland.

Corinne började frysa och ville hålla sig så nära som möjligt, ibland fick vi lösa det med ett täcke inne och hon tyckte att vara ute var bara jobbigt då detta var under vintern.

 

Sedan började hon kissa inne och hon kunde verkligen inte hålla sig, det var jobbigt att se henne skämmas trots att det inte var hennes fel, hon gjorde det inte med flit trots allt.

Sista tiden började hon även halta på bakbenen.

In till veterinären och kolla njurarna, förhöjda njurvärden och kristaller i njurarna kunde man hitta, vi tog även blodprov för att kolla andra saker och där hittade vi ännu en gång förhöjda värden av vita blodkroppar, inte bara det, Corinnes prover visade att hon var påväg in i första stadiet av diabetes.

 

Tack vare vår vanliga veterinär hittade vi orsaken till det hela som gjorde henne sjuk nu, det var hennes medicin som gjorde henne frisk som gjorde henne sjuk, där kunde man bl.a. hitta att en av biverkningarna var faktiskt diabetes eller hur man nu ska förklara vilket inte den andra veterinären sa något till oss om!

Om vi hade vetat det från början hade vi aldrig testat medicinen, och varför då? Jo det är så att vinthundar faktiskt många gånger är känsliga mot läkemedel och Corinne hör faktiskt till en av dem.

 

Vi fick sluta tvärt och jag började flura på nya alternativ till Corinne, hon hade ingen kämparglöd kvar och hon var trött och jag tror det faktiskt var nära slutet men jag ville ge henne en chans till så jag började grotta ned mig i andra alternativ.

 

Där jag jobbade eller mera sagt hade min praktik tidigare berättade jag Corinnes problem för, hon Barfar sina hundar och försökte uppmuntra mig att kanske testa det istället och hon berättade massa historier om hundar som varit sjuka p.g.a deras foder men sedan har blivit friska på Barf.

Jag vågade då inte testa så vi köpte Orijen Fish 6 till hundarna, Corinne blev bättre på det men aldrig bra.

 

När vi åkte iväg till Fennas uppfödare för att träffa och få veta lite om rasen kom vi in på Corinnes problem, även hon barfar sina hundar och tyckte vi absolut skulle testa det, uppfödaren själv har jobbat inom djursjukvården och jag tyckte mycket av det hon sa stämde ganska bra.

Jag pratade lite mer med min praktikledare om Barf och jag kände fortfarande då att jag inte hade kunskapen så jag hittade då Mush B.A.R.F... Corinnes räddning.

Jag tror att Corinne inte tål torrfoder i sig, trots att hon har ätit det i 4 år utan problem så tog det sedan stopp.

 

I onsdags skickade Corinne iväg ett mejl till Mush, jag kände de behövde veta vilket bra jobb de gör för oss hundägare, vilket jag tror är väldigt viktigt att få veta.

Corinne "skrev" sin historia och att deras foder gjorde att hon fick tillbaka livsgnistan igen.

Till min förvåning fick jag svar från Mush, inte bara det, de blev så rörda av Corinnes historia att de la upp det på sin Facebooksida, detta var jag inte beredd på men genom detta kanske andra hundar och hundägare kan "hitta rätt" genom att få läsa Corinnes historia.

 

Corinne mår idag bra, hon äter fortfarande Mush ibland, det är väldigt smidigt att ha en Mushpåse hemma när man har varit dålig på att portionera upp mat, justdeja numera Barfar jag hundarna helt själv men jag kommer fortfarande ha någon påse Mush hemma i alla fall, det är smidigt när det kör ihop sig ibland eller om man ska åka någonstans.

 

Corinnes historia kan ni hitta här: här kan ni läsa Corinnes tackbrev!