Min första egna hund är min lilla tant Sheila Pila och bättre "första hund" kunde jag nog inte få. När jag var 10 år gammal gick mina föräldrar äntligen med på att köpa hund, en familjemedlem som skulle funka som stöd till mig då jag som mindre hade problem med att jag var utsatt för mobbning och hade vissa problem med att passa in.

 

Då hade vi inga större krav, hunden skulle vara trevlig och lugn, vi var först inne på en vuxen omplaceringshund men när vi såg Sheilas annons kunde vi inte låta bli. Alltså var varken jag eller min familj så noga med vad det var för slags hund eller vart den kommer ifrån vilket vi är jättenoga med idag.

 

Sheila kom till oss en Decemberdag som en skranglig långbent liten sak på 8v - redan då en omplaceringsvalp som vi senare förstod lämnade sina syskon och sin mamma alldeles för tidigt. Idag vet jag vart hon är uppfödd och det är inget ställe där man ska köpa valp.

 

Men trots tråkigheter satt jag där 10 år gammal med min första valp, allt gick på rälls och Sheila var en otroligt lugn och trevlig valp som vi sällan har haft bekymmer med, en väldigt komplicerad hund med andra ord. Redan då var hon go och glad och hon gjorde mina dagar så mycket bättre, vet inte hur många gånger hon har setat med mig och försökt få mig på bättre tankar när jag var ledsen, hon har verkligen ett hjärta av guld och är en otroligt klok hund.

 

Mina hundäventyr började med Sheila, eftersom både min mormor och mina föräldrar har hållt på med Bruks var jag också tvungen att apa efter. Första kursen var valp/unghundskurs och tack vare det öppnade jag upp mina ögon för hundträning - sammrbetet mellan hund och människa.

 

Tiden gick, Sheila blev äldre och vi hann gå lite kurser. Agility var favoriten men Sheila tyckte inte alltid att lyssna var nödvädigt så vi la nästan all hundträning på is så fortsatte jag att träna hemma istället i lina, tävling var inte viktigt då och trots att hon lyssnade dåligt var jag lika glad i alla fall.

Jag har många gånger varit ledsen över denna "olydiga" hund, hur många gånger har vi inte fått letat efter henne när hon smet? Jadu, det spelade inte någon roll hur arg och ledsen jag var på Sheila ibland, vänner förlåter och hittar andra vägar.

 

När hon var yngre kommer jag ihåg när jag cyklade med henne i skogen, vi hade verkligen jätteroligt tillsammans, hon drog mig på cykeln och det gick verkligen fort som satan i gatan, bromsen funkade inte alltid men kul hade vi alltid!

 

Nu är Sheila lite äldre, snart hela 9 år gammal och lever galda lata dagar som pensionär och hon klagar inte. Hennes på och av knapp är väldigt tydlig och hon har otroligt lätt att slappna av vilket jag är glad för.

2013 fick Sheila 2 diskbråck i nacken väldigt tätt in på, det var då vi slutade att hålla på att springa och dra i skogen. 2014 fick hon diskbråck igen, denna gång i ryggen och vi trodde det var slutet men Sheila kämpade på och repade sig otroligt snabbt efter operation och rehab och blev nästan helt återställd.

Diagnosen Degenerativ Lumbo-Sakral Stenos (DLSS), ofta kallad L7-S1 har Sheila, vi låter henne inte genomföra hårt krävade arbete av kroppen men vi har hittat andra vägar för att aktivera när det behövs. :)