Mitt lilla hjärta ♥
Det gör ont när man måste tänka så här och ens ha tanken i huvudet men vad ska man göra? Under en tid har Sheila blivit sämre i sitt rörelsemönster, benen släpas, hon tycker det är jobbigt, bajsa kan vara jobbigt och bara lägga sig ned och komma upp igen kan vara jobbigt, dessutom vägrar hon nu hoppa in i sin kära bil, hon som hatar att bli lyft ber nu att man ska lyfta upp henne i bilen.
Jag är väldigt noga med Sheilas hälsa, jag går igenom henne en gång om dagen och en extranoga check 1 gång i veckan. Massage varje dag och lite gympa men nu tycker Sheila få saker är roliga och hon väljer att ligga still och sova.
Vissa reagerade över att jag köpte Fenna när Sheila endå var lite risig men hon är faktiskt fantastisk med Fenna och Fenna är snällare mot henne än mot Corinne, när Sheila säger till accepterar Fenna det.
Jag tror inte Sheila tycker det är så jobbigt med en valp hemma men det är väl det att hon inte orkar småbusa med henne som hon säkert hade velat.
Fick en fråga om jag vet om att rehab och annat finns för att få henne bättre och jag säger bara att jag vet, jag vet att det finns men sedan ska jag tänka på Sheilas bästa och inte mitt. Hon är 9 år gammal STOR hund, hon har två diskbråck i ryggen (bl.a. L7-S1) samt ett i nacken vilket såklart försämrar hennes livskvalité, höfter samt leder är inte de bästa, kan tillägga att hon har tumörer som kommer tillbaka hela tiden.
Vi valde operation när hon fick sitt senaste diskbråck av den anledningen att hon var endå i väldigt bra skick och var glad och sprallig som tidigare, då var valet lätt men inte nu.
När man ser att inte samma livsglädje finns, ja då gör det ont i mattehjärtat då man kan veta att det kan vara sista året för ens älskade hund.
Här hemma pratar vi om Sheila varje dag, hur vi ska göra och vad som är bäst för henne. Just nu kan vi bara säga att hon är inte glad längre och vill inte ut och gå längre sträckor vilket hon har älskat (vi pratar nu om en husky). Hon är öm över ryggen och kan reagera när man masserar hennes lår/höfter.
Just nu går hon med skor på hennes bakre tassar då hennes klor har blivit så slitna att det kanppt finns klor kvar på baktassarna, tyvärr har hennes trampdynor också tagit en del stryk.
Vi har kortat ned hennes promenader just för att hon inte orkar men man ser att hon så gärna vill följa med, när hennes bärnstensögon tittar olyckligt och besviket på en, ja då känner man som hundägare så dum. När vi tränar kämpar hon men man ser att hon tycker det är jobbigt men så är hon så otroligt envis och kämpar på bara för att hon tycker det är så otroligt kul.
Jag ser framför mig när vintern kommer att hon blir stelare och stelare och man ser att hon har ont och det bara är jobbigt, denna vinter var jobbig även om vi vissa stunder hade vi otroligt roligt men en till vinter är jag osäker om hon klarar av.
Något vi i alla fall har sagt är att vi ska kolla upp henne noga innan vi beslutar oss, att kolla upp henne innan vi tar något beslut tror jag underlättar för då har man på ett papper på svart och vitt hur det står till. Beslutet är nog redan taget med tanken hur läget är.
Det är aldrig lätt att tänka i dessa banor, det är jobbigt och man undrar om man gör rätt, om man låter sin kära vän jaga på de eviga ängarna är rätt beslut eller kunde vi ha gjort något mer för henne?
Jag tror jag har tagit ett bra men otroligt jobbigt beslut även om vi inte vet när vi ska låta henne få springa vidare och jaga kaniner på fälten utan att en dum kropp sätter stopp för det man älskar. Jag är otroligt ledsen att jag måste behöva tänka över detta för Sheilas skull, hon var min första hund och hon är otroligt speciell och jag skulle kunna göra allt för denna hund om det bara gick.
Trackback
Hej! Va' sorligt, förstår att det är oerhört tufft! :'-(
...Skickar lite stöttande/stärkande varma tankar till dig/er trots att dethär är första gången jag är inne på din blogg någonsin.
Kämpa på & fortsätt att vara stark!!
MVH, Saga